Snart där

Trots förkylningskänningar, pms och allergi (tror jag) sista 1 1/2 veckan så har Polarklockan visat "Elit" för första gången på "Running Index" och i måndags med. Högsta snittfarten höll jag i måndags på min 7 km runda och klockan visade 6.30 /km! Börjar kännas kul att det ger resultat även om jag känner av kroppen nu av någon anledning. 

 

Igår tänkte jag testa på en återhämtningsrunda men det kändes inte alls bra. Dels var det bara 12 timmars vila emellan, dels har barnen hållt mig vaken 4-5 nätter nu (har tappat räkningen..), plus att jag körde 6 km. Det var nog lite för långt faktiskt. Skulle hållt mig till 3-4 km. 

Ja ja, nu vet jag tills nästa gång. 

 

För övrigt har jag någon konstig känning i hamstrings på höger sida. Kommer och går helt random och verkar inte hänga ihop med löpningen. Misstänker att det kommer från ryggen men det visar väl sig i morgon då backe och styrka står på programmet om jag får sova inatt. Annars får det bli en plan runda. 

 

Jag märker att löpningen har bitit sig fast på riktigt nu eftersom det är svårt att motivera sig att stanna inne och ha en vilodag. Det liksom spritter i benen och jag längtar ut! Underbar känsla faktiskt. 

 

Idag upptäckte jag att sjukhusbyxorna liksom hängde på mig och insåg att de har börjat bli för stora i midjan (ooops!). Kanske inte så jobbigt tänker ni men resåren som man då måste spänna i linningen gör så förbaskat sjukt ont i skinnet! Men men lite lättare kropp att släpa runt på rundorna är ju bara bra förstås.

Två dagar kvar på avdelningsplaceringen på Akkis, sedan är det intensivt tentaplugg i 2 veckor. Vi får väl se hur det går men jag måste vara disciplinerad och träna EFTER att vi hämtat barnen så att jag kan utnyttja den lugna tiden till effektiv läsning... Kanske, kanske det går ;) 

 

Jag har ju lämnat lite av grundträningsperioden bakom mig (vill jag intala mig själv) och övergått till lite finlir i form av mer strukturerad träning. Målet är att kapa minuter (rätt många) på milen, så att jag kommer ned till 60 minuter. Den magiska gränsen för alla som håller på och harvar med löpning. Vissa är naturbegåvningar och springer milen på typ sub 45 efter några enstaka träningstillfällen, vissa är det inte. Jag tillhör den sista kategorin förstås. 

 

Så efter 2 dagars återhämtning efter två tuffa pass, tänkte jag köra ett 7 km i lugnt tempo. Det gick ju bra i början, ungefär tills uppjoggningen var över. Sedan smög den sig på den där tempoökningen aka "idioti". Ytterligare ett tempo+ pass fast jag verkligen inte ville.

Skit också. 

Gjorde ju inte saken bättre att jag var illamående redan innan jag gick ut pga dehydrering deluxe.

Stenen jag haft i strumpan hela dagen som jag inte vågat fixa till på avdelningsplaceringen (ofräscht att börja skaka ur strumpor och vifta med tår lite sådär bland personal och patienter) dök ju lägligt upp igen runt 1,5 km efter att ha varit försvunnen sedan jag kom hem. 

 

I morgon ligger ett planerat backstyrkapass på schemat. Måste nog köra det för vill köra distans i helgen och inte imorgon. 

 

herrrå