Snart där

Inget mer "var ska jag ha min iPhone" eller "var ska jag ha mina nycklar" eller ta med sig jackan bara för att få med sig allt när man ska ut- min nya löparpryl kom idag! 

FlipBelt! Var har den varit i hela mitt liv?? Sjukt smart och bekvämt faktiskt. En superstretchig loop med 

öppningar som man stoppar in sitt liv i under passet och som man har runt höften (eller var man nu väljer att ha den) Studsar inte runt, iphone 6 får plats, nycklar likaså och chokladkaka eller mindre vattenflaska typ 2 dl på långpassen. Kände den inte när jag sprang idag. 

Den finns i många olika sköna färger men jag var lite osäker och lite misstänksam om hur den skulle se ut så vågade bara beställa i svart. Tänkte att om den är helt ute och cyklar designmässigt behöver jag iaf inte skylta med den i neongrönt eller orange. Men den är heeeeelt ok! Vem har sagt att löpning inte är en prylsport liksom?? 

 

Trots förkylningskänningar, pms och allergi (tror jag) sista 1 1/2 veckan så har Polarklockan visat "Elit" för första gången på "Running Index" och i måndags med. Högsta snittfarten höll jag i måndags på min 7 km runda och klockan visade 6.30 /km! Börjar kännas kul att det ger resultat även om jag känner av kroppen nu av någon anledning. 

 

Igår tänkte jag testa på en återhämtningsrunda men det kändes inte alls bra. Dels var det bara 12 timmars vila emellan, dels har barnen hållt mig vaken 4-5 nätter nu (har tappat räkningen..), plus att jag körde 6 km. Det var nog lite för långt faktiskt. Skulle hållt mig till 3-4 km. 

Ja ja, nu vet jag tills nästa gång. 

 

För övrigt har jag någon konstig känning i hamstrings på höger sida. Kommer och går helt random och verkar inte hänga ihop med löpningen. Misstänker att det kommer från ryggen men det visar väl sig i morgon då backe och styrka står på programmet om jag får sova inatt. Annars får det bli en plan runda. 

 

Jag märker att löpningen har bitit sig fast på riktigt nu eftersom det är svårt att motivera sig att stanna inne och ha en vilodag. Det liksom spritter i benen och jag längtar ut! Underbar känsla faktiskt. 

 

Idag upptäckte jag att sjukhusbyxorna liksom hängde på mig och insåg att de har börjat bli för stora i midjan (ooops!). Kanske inte så jobbigt tänker ni men resåren som man då måste spänna i linningen gör så förbaskat sjukt ont i skinnet! Men men lite lättare kropp att släpa runt på rundorna är ju bara bra förstås.

Två dagar kvar på avdelningsplaceringen på Akkis, sedan är det intensivt tentaplugg i 2 veckor. Vi får väl se hur det går men jag måste vara disciplinerad och träna EFTER att vi hämtat barnen så att jag kan utnyttja den lugna tiden till effektiv läsning... Kanske, kanske det går ;) 

 

Jag har ju lämnat lite av grundträningsperioden bakom mig (vill jag intala mig själv) och övergått till lite finlir i form av mer strukturerad träning. Målet är att kapa minuter (rätt många) på milen, så att jag kommer ned till 60 minuter. Den magiska gränsen för alla som håller på och harvar med löpning. Vissa är naturbegåvningar och springer milen på typ sub 45 efter några enstaka träningstillfällen, vissa är det inte. Jag tillhör den sista kategorin förstås. 

 

Så efter 2 dagars återhämtning efter två tuffa pass, tänkte jag köra ett 7 km i lugnt tempo. Det gick ju bra i början, ungefär tills uppjoggningen var över. Sedan smög den sig på den där tempoökningen aka "idioti". Ytterligare ett tempo+ pass fast jag verkligen inte ville.

Skit också. 

Gjorde ju inte saken bättre att jag var illamående redan innan jag gick ut pga dehydrering deluxe.

Stenen jag haft i strumpan hela dagen som jag inte vågat fixa till på avdelningsplaceringen (ofräscht att börja skaka ur strumpor och vifta med tår lite sådär bland personal och patienter) dök ju lägligt upp igen runt 1,5 km efter att ha varit försvunnen sedan jag kom hem. 

 

I morgon ligger ett planerat backstyrkapass på schemat. Måste nog köra det för vill köra distans i helgen och inte imorgon. 

 

herrrå

Ja men visst serni, I'm BA-ACK :)
Det har varit lite mycket att stå i så 4 år senare liksom...

Jag har hunnit med följande: flytta (igen fast till Sverige), börja Läkarprogrammet, utstå tentaångest upphöjt till 100, gifta mig, skaffa barn (tvillingar), flytta (igen), plugga lite till. Ja ni förstår.
Blir fanimej aldrig klar med studierna. Jag gillar ångest förstår ni.

NUSÅ, tänkte jag kanske bli lite mer aktiv här fast bara kanske. För nu har jag lite nya mål som stämmer in på bloggtiteln.

1) bli färdig läkare...
2) springa milen på 60 minuter (ja jag är skitlångsam)

Nummer 1 är ju inte så mycket att orda om kanske. Det tar väl den tiden det tar. Kliniska placeringar, sjuka barn, tentor, försöka komma ihåg det vi faktiskt läser, bra handledare, dåliga handledare etc. Halvvägsstrecket är avklarat så nu får det väl vara motorväg framåt tänker jag.

Nummer 2 dårå. Ja det var just det. Milen.
Har varit mitt lilla love-hate objekt länge nu. Varför?
Jo, för att jag är en träningsperiodare mest för att det kommer saker emellan.
Skador, flyttar (känns som om jag inte gjort annat än att flyttat runt hela livet), tidsbrist, graviditet, barn, sjukdomar osv etc. Så det blir alltid liksom till att börja om från början med träningen och så KANSKE jag kommer i närheten av milen och så händer något som gör att jag kommer av mig i träningen. Ofta någon form av skada har det varit.

Så nu har jag alltså börjat igen. Eller nu ljög jag kanske lite - jag började igen i början av januari och har hållt igång sedan dess. Ut i snöglopp och skit för att bygga grund till den härliga löparsäsongen. Egentligen började jag i maj förra året men då var jag så fruktansvärt otränad och kroppsligen som en inlagd 80-åring på geriatriken, så jag skadade mig efter 3 rundor. Eftersom jag var ett kroppsligt vrak vid det laget och var rätt trött på att börja flåsa som en pervers telefonflåsare så fort jag tittade på ett trappsteg, bestämde jag mig för att hitta en alternativ träningsform under tiden skadan läkte ur. Hittade då ett jättebra träningsprogram som jag tänkte att det HÄR är ju en JÄTTEBRA idé.
Det var bara det att jag hade valt ut "det hårdaste hemträningsprogrammet som någonsin givits ut på DVD". Och jeeeeeezzuz vad jag slet.
Men vältränad blev jag, på kort tid dessutom och skadan läkte så jag kom igång med löpningen igen i mitten av sommaren.

Sedan kom hösten. Och FÖRSKOLA drabbade vår familj. Ja, ni som har barn på förskola vet att de är sjuka i princip varje vecka och drar hem skiten till föräldrarna också. Har nog aldrig varit så sjuk, så länge någon gång tror jag. 9 veckor med konstant hosta plus lite bihåleinflammation på det i 5 veckor och så lite vanliga magsjukor mm. Som ni förstår blev det inte så mycket träning då. Faktiskt ingenting under hela hösten.
Ett under att jag släpade mig till klinikplaceringarna plikttroget.

AnyWAY nog med självömkan - nu jäklar är jag taggad på den stora löparsäsongen som jag förberett mig i ur och skur sedan januari!
Börjar med att vara lite champagnebakis idag när jag hade tänkt ut och köra 7 km.

Nä det här blev ju ett aningens långt inlägg men försök själva att sammanfatta 4 år :)

peace out

Första kapitlet kemi A - lätt som en plätt.

Andra kapitlet kemi A - JÄVLAR JAG KOMMER FÖR F#N INTE IHÅG NÅNTING OCH HUR SKA MAN RÄKNA UT DET HÄR DÅ??? 2 dagars tragglande och substansmängd, mol, avogadros konstant, molmassa och formelmassa börjar sakta sätta sig på plats.

Och jag har nu efter kapitel 2 även kunnat konstatera att volymenheter är ett satans påfund och borde helt sonika förbjudas. 

Idag ska jag titta på kapitel 3.

Flytten är nu över och så är våra kroppar.

Det här med att flytta i Storbritannien är en fitnessmätare. Här finns nämligen väldigt få hissar och väldigt mycket trappor. De gillar uppförsbackar här och är stormförtjusta i trappor och tycker väl att varför ändra på något som funkar liksom..? Så f8ck that med hissar - du har väl ben eller?

Så efter en helg med att springa upp och ned för två våningar på gamla stället och upp med allt två våningar på nya på tre personer... Två våningar förövrigt i den nya kvarten, motsvarar ungefär 4 trappor eftersom det är drygt 4 meter i takhöjd på varje våning.

Så gott folk - det är ett MIRAKEL att skottarna lyckas hålla sig feta och trinda med all denna träning. 


Återkommer med bilder på den fantastiska arkitekturen på nya stället.

Nu ska här ut och pressas i den sällsynta solen.

PÖSS

Uppsala here I come!

Vi flyttar på fredag inom Glasgow och en månad senare flyttar jag tillbaks hem... Ett jäkla flyttande men va fan :))

Puss på er! Jag är så jäkla lycklig - allt hårt arbete och sömnlösa nätter har gett resultat så gott folk - GE ALDRIG UPP! Kämpa vidare om du verkligen vill något för det kan gå :)

Helt hjärndöda TV program har fått ny stjärnstatus. Emmerdale, Coronation Street, East Enders...

Exempel: jag är ganska allergisk mot en hel del - parfym, konserveringsmedel i krämer och smink mm och diverse annat. Allt med VÄLDIGT krångliga namn så man inte orkar kolla igenom innehållsförteckningen. Det skulle troligtvis inte spela någon roll ändå för jag har glömt vad allt kallas iaf. Därför har jag använt Clinique. SKITDYRT och det svider när jag behöver ta fram plånboken alltså. Men det är bra grejer och spar in tid på innehållskoll.

Jag är väldigt petnoga när det gäller maskara och ingen, INGEN har kunnat imponera annat än Maybelline. Jag har doppat tårna i Max Factor, Loreal, Clinique och till och med Kanebo (hoppsan Kerstin vad dyrt det blev!), men ingen har levererat bra resultat förutom Maybelline. Nyfiken som jag är har jag ju alltid undrat vad allt ståhej är kring DIOR. Ett dyrt märke bara liksom. "Tänker ALDRIG nedlåta mig att spendera så mycket pengar på ett märke...". Japp, så har jag resonerat... Tills nu.

Det började med att jag ville ha ett nytt läppglans och ett highlight puder för någon månad sedan. Kollade vanliga lite billligare märken först. Hittade ingenting som var bra eller rättare hittade ingenting om man inte ville se ut som en clown.

Slängde oss in i bilen och for iväg till John Lewis (motsvarande NK eller Åhlens) precis innan stängning. Shit oxå jaja - hamnade i Dior disken och BABAANG där var pudret jag haft på näthinnan. FAN oxå! ASDYRT och MÄRKE. Fick helt enkelt blunda. Clinique disken nästa levererade EXAKT vad jag ville ha i läppglans.
DUBBELFAN.
Kärlek.

Inhandlade en maskara skeptiskt i Taxfreen på flygplatsen på Stansted. Enda anledningen var att pudret var så jäkla bra så min maskarafetishm vaknade till liv när DIORSHOW disken flörtade med mig. £18 var ju som hittat! Skitnöjd provade jag den och efter det mina vänner finns inte maybelline längre i mitt vokabulär. Jäkligt synd om plånboken men va fan..

Urval 1 körs nästa torsdag och fredag... Äckliga hoppet finns där och vrider utochin på magen. "Tänk om?" "Vad glad jag skulle bli."

Fantasier om hur det skulle vara.

För att i nästa stund inse att chansen är liten och varför skulle just jag ha tur? Den HÄR gången? Sedan kommer den där vidriga lilla spirande hoppkänslan igen. "Kanske..?"

Önskar jag kunde stänga av tankarna och hoppet. Jag orkar inte bli besviken en gång till. Hur gör man?

För ett tag sedan kom det upp ett regnskydd där och ibland har det hängt en tröja på tork. Inget konstigt med det. Någon vecka sedan har någon täppt till ingången med sönderbrutna buskar så att man knappt ser in. Helt klart att någon inte vill ha insyn. Igår ser jag genom det täta buskaget, förutom regnskyddet även ett tält (!) och en snubbe i en röd tröja som pratar med någon. Det är ungefär nu det börjar kännas obehagligt. Det är inga ungar, det är åtminstone 1 vuxen man som tältar mitt i rhododendronbuskaget.... 
Ska väl också tillägga att vi hittat spår av drogmissbruk där uppe och vid 2 tillfällen sett langning.

Eftersom det känns lite jobbigt att gå ut och gå med hunden ensam med eventuella yxmördare eller mentalpatienter boendes 2 meter från där man brukar promenera, beslutar vi oss för att ringa polisen.

Cykelpoliserna dyker upp och patrullerar området. Hittar ingenting - så tätt är buskaget. Gåendes efter våra instruktioner hittar de "spår av camping" men de är borta nu.

Skitskumt tycker vi eftersom de har varit där i flera veckor och bara för några timmar sedan fanns ett tält uppslaget. Så vi går dit själva och utforskar. Personerna är borta men en väska innehållandes tältet finns på plats, likaså 2 liggunderlag och 2 täcken. Regnskyddet är fortfarande uppe. Det är ganska klart att de kommer att komma tillbaka senare... "spår av camping..." yeah right....

Nu är det ju inte olagligt att campa i rhododendronbuskar om man nu har en sådan läggning men det är ju ett aningens udda beteende. Jag tror inte heller att det handlar om en bankkontorsarbetande pappa som ska lära sin son om lägereldens mysterier i ett rhododendronbuskage i villaområdet. För sådana aktiviteter ligger Loch Lomond närmare till hands ca 15-20 minuter bort med bil..

Det är ungefär nu jag verkligen saknar Sverige och fattar hur bra vi har det hemma i svedala. Där finns det såklart också hälsosamma knäppskallar och diverse drogmissbrukare som kanske campar i buskarna men hemma har vi större skogar även i storstadsregionerna, så man slipper förhoppningsvis stöta på dem.

Glasgow myllrar av brott, droger och sk "neds" (lågutbildade huliganer) som springer omkring i träningsoveraller med matchande gympadojjor, vilket gör de lätta att upptäcka. Nu har de även bevisat att de gillar att campa i lilablommande buskar också.

Vi parkerade rumpan på en uteservering vid 12-tiden och satt i solen runt 4 timmar och drack ljuvlig mellanöl tills det var dags att börja bege sig till hotellet för middag och en välbehövlig dusch. Andrew's normalt blåvita ben byttes mycket snabbt till rödbetsröda lilaaktiga som såg ut att göra mycket ont... 

Jag har varit på en del spelningar med maiden så det kändes kul men det blev en konstig inledning med en video som spelades när alla trodde att de gick upp och det hela förvandlades till ett slags antiklimax. Så när grabbarna väl gick upp kändes det som om intresset från publiken hade svalnat rejält. Det ointresse och svala mottagande som de fick har jag aldrig sett förr men det kändes verkligen obekvämt och konstigt de första 2-3 låtarna. Sedan drog det igång och blev bättre och bättre.
Men herregud - LJUDET.... det var ju anskrämligt! Fattar inte vad de hållt på med men något måste ha gått väldigt väldigt snett eller så var ljudteknikern en praktikant. Trots skitljud så blev det ändå bra men lite besviken måste jag nog erkänna att jag blev. Tur att vädret var underbart!

Nu satt jag och väntade på att få följa med The big 4 på SVTs direktsändning via svt.se/play bara för att bli skitbesviken. De har ju SÅKLART blockerat alla utländska ip-adresser, så här sitter man högröd i ansiktet och svär som en hel karl. FAN!

Jaha, fler bilder kommer då blogg.se tydligen har en jäkla massa internal server error när man ska ladda upp just nu. Håll tillgodo ;)

Synd bara att det inte blir så länge. Men det blir i alla fall IRON MAIDEN - woooooo hooooo!!

Puss och kram på er och önska att vi får bra väder när vi kommer för här har det varit typ 2 soldagar på 2 månader...

Midsommarfirande i Glasgow gick fint tack vare IKEA foodmarket :)  Sillen, laxen, nubben och Mariestads stod på bordet - allt levererat från den Kungliga Hovleverantören.

Blommorna plockades dock i skogen utanför dörren. Man märker hur illa bevandrade Glasgowborna är i kunskap om naturen eftersom de gapade stort och fattade inte att vi faktiskt plockat dem själv. De trodde vi gått in i någons trädgård och snott blommorna. Herregud alltså =) 

Blött blev det, på alla vis med regn och nubbe. Men kul hade vi!