Snart där

Inget mer "var ska jag ha min iPhone" eller "var ska jag ha mina nycklar" eller ta med sig jackan bara för att få med sig allt när man ska ut- min nya löparpryl kom idag! 

FlipBelt! Var har den varit i hela mitt liv?? Sjukt smart och bekvämt faktiskt. En superstretchig loop med 

öppningar som man stoppar in sitt liv i under passet och som man har runt höften (eller var man nu väljer att ha den) Studsar inte runt, iphone 6 får plats, nycklar likaså och chokladkaka eller mindre vattenflaska typ 2 dl på långpassen. Kände den inte när jag sprang idag. 

Den finns i många olika sköna färger men jag var lite osäker och lite misstänksam om hur den skulle se ut så vågade bara beställa i svart. Tänkte att om den är helt ute och cyklar designmässigt behöver jag iaf inte skylta med den i neongrönt eller orange. Men den är heeeeelt ok! Vem har sagt att löpning inte är en prylsport liksom?? 

 

Trots förkylningskänningar, pms och allergi (tror jag) sista 1 1/2 veckan så har Polarklockan visat "Elit" för första gången på "Running Index" och i måndags med. Högsta snittfarten höll jag i måndags på min 7 km runda och klockan visade 6.30 /km! Börjar kännas kul att det ger resultat även om jag känner av kroppen nu av någon anledning. 

 

Igår tänkte jag testa på en återhämtningsrunda men det kändes inte alls bra. Dels var det bara 12 timmars vila emellan, dels har barnen hållt mig vaken 4-5 nätter nu (har tappat räkningen..), plus att jag körde 6 km. Det var nog lite för långt faktiskt. Skulle hållt mig till 3-4 km. 

Ja ja, nu vet jag tills nästa gång. 

 

För övrigt har jag någon konstig känning i hamstrings på höger sida. Kommer och går helt random och verkar inte hänga ihop med löpningen. Misstänker att det kommer från ryggen men det visar väl sig i morgon då backe och styrka står på programmet om jag får sova inatt. Annars får det bli en plan runda. 

 

Jag märker att löpningen har bitit sig fast på riktigt nu eftersom det är svårt att motivera sig att stanna inne och ha en vilodag. Det liksom spritter i benen och jag längtar ut! Underbar känsla faktiskt. 

 

Idag upptäckte jag att sjukhusbyxorna liksom hängde på mig och insåg att de har börjat bli för stora i midjan (ooops!). Kanske inte så jobbigt tänker ni men resåren som man då måste spänna i linningen gör så förbaskat sjukt ont i skinnet! Men men lite lättare kropp att släpa runt på rundorna är ju bara bra förstås.

Två dagar kvar på avdelningsplaceringen på Akkis, sedan är det intensivt tentaplugg i 2 veckor. Vi får väl se hur det går men jag måste vara disciplinerad och träna EFTER att vi hämtat barnen så att jag kan utnyttja den lugna tiden till effektiv läsning... Kanske, kanske det går ;) 

 

Jag har ju lämnat lite av grundträningsperioden bakom mig (vill jag intala mig själv) och övergått till lite finlir i form av mer strukturerad träning. Målet är att kapa minuter (rätt många) på milen, så att jag kommer ned till 60 minuter. Den magiska gränsen för alla som håller på och harvar med löpning. Vissa är naturbegåvningar och springer milen på typ sub 45 efter några enstaka träningstillfällen, vissa är det inte. Jag tillhör den sista kategorin förstås. 

 

Så efter 2 dagars återhämtning efter två tuffa pass, tänkte jag köra ett 7 km i lugnt tempo. Det gick ju bra i början, ungefär tills uppjoggningen var över. Sedan smög den sig på den där tempoökningen aka "idioti". Ytterligare ett tempo+ pass fast jag verkligen inte ville.

Skit också. 

Gjorde ju inte saken bättre att jag var illamående redan innan jag gick ut pga dehydrering deluxe.

Stenen jag haft i strumpan hela dagen som jag inte vågat fixa till på avdelningsplaceringen (ofräscht att börja skaka ur strumpor och vifta med tår lite sådär bland personal och patienter) dök ju lägligt upp igen runt 1,5 km efter att ha varit försvunnen sedan jag kom hem. 

 

I morgon ligger ett planerat backstyrkapass på schemat. Måste nog köra det för vill köra distans i helgen och inte imorgon. 

 

herrrå

Ja men visst serni, I'm BA-ACK :)
Det har varit lite mycket att stå i så 4 år senare liksom...

Jag har hunnit med följande: flytta (igen fast till Sverige), börja Läkarprogrammet, utstå tentaångest upphöjt till 100, gifta mig, skaffa barn (tvillingar), flytta (igen), plugga lite till. Ja ni förstår.
Blir fanimej aldrig klar med studierna. Jag gillar ångest förstår ni.

NUSÅ, tänkte jag kanske bli lite mer aktiv här fast bara kanske. För nu har jag lite nya mål som stämmer in på bloggtiteln.

1) bli färdig läkare...
2) springa milen på 60 minuter (ja jag är skitlångsam)

Nummer 1 är ju inte så mycket att orda om kanske. Det tar väl den tiden det tar. Kliniska placeringar, sjuka barn, tentor, försöka komma ihåg det vi faktiskt läser, bra handledare, dåliga handledare etc. Halvvägsstrecket är avklarat så nu får det väl vara motorväg framåt tänker jag.

Nummer 2 dårå. Ja det var just det. Milen.
Har varit mitt lilla love-hate objekt länge nu. Varför?
Jo, för att jag är en träningsperiodare mest för att det kommer saker emellan.
Skador, flyttar (känns som om jag inte gjort annat än att flyttat runt hela livet), tidsbrist, graviditet, barn, sjukdomar osv etc. Så det blir alltid liksom till att börja om från början med träningen och så KANSKE jag kommer i närheten av milen och så händer något som gör att jag kommer av mig i träningen. Ofta någon form av skada har det varit.

Så nu har jag alltså börjat igen. Eller nu ljög jag kanske lite - jag började igen i början av januari och har hållt igång sedan dess. Ut i snöglopp och skit för att bygga grund till den härliga löparsäsongen. Egentligen började jag i maj förra året men då var jag så fruktansvärt otränad och kroppsligen som en inlagd 80-åring på geriatriken, så jag skadade mig efter 3 rundor. Eftersom jag var ett kroppsligt vrak vid det laget och var rätt trött på att börja flåsa som en pervers telefonflåsare så fort jag tittade på ett trappsteg, bestämde jag mig för att hitta en alternativ träningsform under tiden skadan läkte ur. Hittade då ett jättebra träningsprogram som jag tänkte att det HÄR är ju en JÄTTEBRA idé.
Det var bara det att jag hade valt ut "det hårdaste hemträningsprogrammet som någonsin givits ut på DVD". Och jeeeeeezzuz vad jag slet.
Men vältränad blev jag, på kort tid dessutom och skadan läkte så jag kom igång med löpningen igen i mitten av sommaren.

Sedan kom hösten. Och FÖRSKOLA drabbade vår familj. Ja, ni som har barn på förskola vet att de är sjuka i princip varje vecka och drar hem skiten till föräldrarna också. Har nog aldrig varit så sjuk, så länge någon gång tror jag. 9 veckor med konstant hosta plus lite bihåleinflammation på det i 5 veckor och så lite vanliga magsjukor mm. Som ni förstår blev det inte så mycket träning då. Faktiskt ingenting under hela hösten.
Ett under att jag släpade mig till klinikplaceringarna plikttroget.

AnyWAY nog med självömkan - nu jäklar är jag taggad på den stora löparsäsongen som jag förberett mig i ur och skur sedan januari!
Börjar med att vara lite champagnebakis idag när jag hade tänkt ut och köra 7 km.

Nä det här blev ju ett aningens långt inlägg men försök själva att sammanfatta 4 år :)

peace out